Ibland blir jag nästan chockad när jag tittar igenom mina bilder i mobilen. Vilka är de här stora barnen?
Jag ser den här tjejen. Hennes långa kropp, med armar och ben som växer så fort så det värker. Så fort så att de vill riva ner saker av misstag. Så fort att de fastnar i varandra och andra. Som hänger och svänger lite grann. Jag ser hennes humör. Den där självständiga. Den där som har växt så mycket även på insidan. Jag ser den där skojaren som har vaknat. De där tricken som ska visas. Och alla funderingar. Jag förundras över hur mycket som ryms i hennes huvud. All omsorg.
Och jag älskar henne så.
Hej Anna
SvaraRaderaDet verkar som livet har sin gilla gång även andra sidan jorden! Barn som utvecklas, upptäcker, påverkar. Föräldrar som fixar, förbereder, gläds, lagar mat, är arga, ger kärlek, planerar för framtiden (ibland för mycket ibland för lite) Har ett uppdrag (klokt perspektiv!)
Jag har läst igenom din (er?) blogg och blev berörd av flera inlägg. Dels är man själv mitt uppe i föräldrarollen, och så berörde några av inläggen ämnet vi pratade om i vår samtalsgrupp igår. Livsmål och val, aktiva o passiva.
Det här blir inte en så lång hälsning som jag tänkt då jag ogillar när tangentbordet vägrar vrida sig!
Det var ett trevligt "litet" ställe du hade hittat. Många möjligheter,,,
Nu ska jag nog dra på mig löparskorna istället för att ligga sömnlös i läsa bloggar...
Hälsa Lars o barnen så hjärtligt
Ps underbar foto!